Rebecca

Igår kväll va jag skitnere. Patrik undrade varför men jag varken ville eller orkade berätta. Han skulle ändå aldrig förstå. Men efter mycket tjat så öppnade jag mig och berättade men då brydde han sig inte. Han vände sig om och somnade. Så mycket för att jag öppnade mig. Idiot. Han har aldrig mått psykiskt dåligt så hur skulle han kunna sätta sig in i min situation. Vi är olika. Ibland för olika.

Jag har upptäckt en till sak,han fjäskar för sin morsa så man bara vill spy. Han kan helt enkelt inte höja rösten inför henne. Idag köpte han hennes födelsedagspresent fast det är flera månader kvar tills hon fyller år. På torsdag är det alla hjärtans dag,tror ni att han har köpt nåt till mig än?? Inte en chans,när det gäller mig väntar han alltid till sista sekund. Bara han gör sin morsa nöjd. Det sårar mig nåt enormt men samtidigt tänker jag inte slösa energi på att bry mig. Så har det alltid varit,hans morsa kommer först och sen hans sedelsamling och på tredje plats kommer kanske jag,om jag har tur.

Jag hatar Patrik för att han aldrig har tvivlat på livet,på vad han vill och hur han känner. Allt är så jävla äckligt självklart i hans perfekt utformade liv. Han skulle behöva sig en rejäl dos motgångar och en blick in i det verkliga livet för att ens komma i närheten av att förstå hur jag känner.

"Dom som aldrig nått botten kommer aldrig veta hur äkta lycka känns. Dom uppskattar det inte som du och jag"

Tack gumman,du är den enda som vet hur jag känner och som vet hur jag tänker. Det betyder allt för mig.

Ciao