Rebecca

Jag är så uttråkad, inte i den mening att jag har tråkigt och vill göra nåt utan jag är
uttråkad i mitt och Patriks förhållande. Allt går på rutin nu. Inget händer, inget att se
fram emot. Finns inga bebisplaner i sikte, ingen flytt, inget giftemål, ingenting. Jag står
och stampar på samma plats som för 4 år sen. Jag vill att mitt liv ska utvecklas, jag
vill utvecklas.

Jag älskar Patrik så mycket men nu är mina känslor i uppror. Jag är trött på mitt liv.
Jag vill att nåt ska hända. Vet inte vad allt det här beror på. Har bara tröttnat, saknar
mitt gamla liv. Jag saknar spänning, jag saknar det otillåtna. Jag saknar att kunna
flirta med andra, jag saknar pirret i magen när man är nyförälskad eller tänker på
personen som man är kär i.

Jag kan förstå dom som är otrogna mot sina pojkvänner/flickvänner. Trots att man
älskar sin respektive över allt på jorden så kanske man har hamnat i slentrian och
bara vill göra nåt förbjudet. Man vill känna sig speciell igen. Man känner sig inte
speciell efter 4 år tillsammans. Det pirrar inte nånstans, inga fjärilar flyger i magen.
Man börjar istället irritera sig på småsaker. Saker man gillade hos sin partner hatar
man nu.

Det gäller att stå ut när vardagen blir för påtaglig och trist. Det gäller att stå ut tills
man hittar livsglädjen med sin partner igen. Men det är svårt att förneka sina egna
känslor.

Det är bara att bita ihop, jag älskar honom så jag får stå ut och se om det blir bättre.

Är kärleken en lek som man leker tills man ledsnar och inte orkar mer?