Ingenting är bra nog
Jag trodde att HAN skulle bli glad att jag kom in på skolan och visst, igår blev
han det men idag va det en annan visa .... Jag orkar inte dra upp allt, är bara
SÅ fruktansvärt äckligt trött på att aldrig få nån uppskattning .... han sänker
mig till skiten medan han själv höjer upp sig till skyarna .... han tror att han
är så jävla mycket bättre bara för att han har ett jobb men ändå klagar han
hela tiden och pikar mig och säger : ah, men i vinter får jag väl sparken ....
jag blir så trött på att höra hans gnäll, jag kan inte göra nåt åt det .... tycker
att han borde skaffa sig en bättre attityd .... jag försöker uppmuntra honom
och säga att han ska iallafall va glad att han har ett jobb i dessa tider, jag gör
så mycket för han som han inte ens lägger märke till ....
Mår så jävla pissdåligt pga hur han behandlar mig .... jag gör mitt bästa, därför
sökte jag in till skolan .... som en liten garanti att få lite pengar i höst/vinter ...
Men det dög inte .... Ingenting är bra nog längre .... varför försöker jag ens?
Det är bara att gilla läget .... eller hur? Inget blir bättre av att jag klagar men
jag va tvungen att få ur mig allt på nåt sätt ....
