Rebecca

Det känns som om jag går omkring i dimma. Jag är liksom inte riktigt medveten om vad jag gör. Jag känner mig bara så tom på allt,på känslor,på tankar,på min existens.

När patrik kom hem igår kväll så höll jag om honom. Sa tröstande ord till honom. Men han grät inte. Vi gick och badade och tog det lugnt. Då sa han att han måste till Tierp imorrn så det blir inget skansen och jag blev så besviken. Hade sett fram emot det så mycket men jag förstår att han vill va hos sin familj. Det som gör mest ont är att han inte frågade om jag ville följa med. Jag vill ju va me honom och stötta honom men nu får jag inte det. Men jag är inte välkommen i hans familj. Det märks allt tydligare. Och det gör så ont i mig. Jag fick inte följa me på hans farmors begravning så jag kommer väl inte få följa me på hans morfars begravning heller. Va har hans mamma emot mig egentligen??

Jag vet inte om jag orkar det här hur länge som helst?? Min familj skulle aldrig stöta bort patrik när jag behöver honom som mest. Dom skulle aldrig säga att han inte får följa me vart vi än ska. Patrik är en stor del i mitt liv och en stor del i min familj. Han är en del i min familj. Och jag skulle inte klara mig att va utan honom i en sån här situation.