Rebecca

Det är titeln på min bok om mit liv. Jag har länge funderat över att lägga ut smådelar av den bara för att få bra och dålig respons. Sånt som ni läsare tycker är bra men även sånt som är dåligt.

Allt jag har skrivit är sant och har hänt i verkligheten.

När jag var 5 år så dog min pappa. Endel säger att han dog av en överdos,han hade svalt påsar med narkotika som sprack i magen när han var på väg till sjuhuset och endel säger att det var något annat. Jag vet inte vad som är sant,dom kanske ville skydda mig från sanningen genom att dra en vit lögn. Mitt enda minne av pappa är att jag sitter i badkaret,kanske 4-5 år gammal. Mamma och pappa sitter i vardagsrummet. Jag ropar på pappa att han ska komma, för jag hade lärt mig att hålla andan under vattnet eller nåt sånt, och jag va så stolt och ville visa det för pappa. Men han skriker åt mig att vara tyst,han hade inte tid att titta. Han var för upptagen med mamma. Det är allt jag kommer ihåg av min pappa. Önskar att jag hade ett ljusare och finare minne av honom. Men sånt kan man inte avgöra själv.

Jag älskade att vara på dagiset. Där kände jag mig trygg. Där kunde jag inte se hur mamma drack,hur hennes alkiskompisar slog henne eller höra henne kräkas dagen efter. På dagiset kunde jag vara det barn jag faktiskt var. Där kunde jag leka med andra barn,där var jag säker på att jag fick mat varje dag.

Det vara inte bara det att mamma aldrig följde mig till dagis. Vi hade nästan aldrig några pengar,mamma söp för det mesta upp allt så jag fick gå upp till min moster,Pernilla och hämta rester. Ibland hände det att jag fick gå upp till henne i snöstrom och konka hem på två tunga och stora kassar mat. Jag var mycket hos min moster och min kusin,Lisa. Sov där när det blev för jobbigt hemma. Utan dom så vet jag inte vad det hade blivit av mig idag. Dom räddade mig och tog hand om mig mer än en gång och det är jag evigt tacksam för. Jag fick även gå upp till centrum och ta ut pengar och köpa cigg åt mamma. Då hade jag inte ens hunnit fylla 7.

Starkare minnen däremot är all fylla,alla slagsmål,alla dom gånger som jag bara väntade på att det skulle spåra ur och det gjorde det oftast. Då låste mamma in sig på mitt rum och ringde polisen. Oftst tog det sån tid innan dom kom att alla alkisar som var hos oss hade hunnit dra. Och dessutom var det samma visa varje helg. Fylla,slagsmål,polisen.

En helg var det annorlunda. Eller,allt var ju som vanligt tills polisen kom. Dom hade med sig en kvinna från socialjouren som bad mig att packa ner lite saker. Jag visste inte vad det var fråga om men gjorde som hon sa. Under tiden satt polisen i vardagsrummet och pratade med mamma. Den natten kändes som en evighet. Jag fick följa med kvinnan från socialjouren till polishuset och där satt jag i flera timmar kändes det som medan hon ringde runt. Till slut så var hon klar och vi åkte nånstans. Här är mitt minne väldigt suddigt. Jag vet inte vart vi åkte och inte hur länge men till slut stannade vi utanför en låg avlång grå byggnad. Det är konstigt vad man lägger på minnet men jag kommer ihåg precis hur det såg ut där inne. Jag hade kommit till nåt slags barnhem. I ena änden av huset låg "matsalen" och i andra änden låg lekrummet och mellan såg låg en lång korridor med massa rum på vardera sida. Ett av dom rummet blev jag inhyst i. I källaren hade dom ett rum fyllt med leksaker. Första natten där var jag så rädd och ensam. Hade ingen trygghet,kände inte en enda människa. Jag lekte aldrig med dom andra barnen. Jag var en ensam 5-6 årig flicka som inte visste vart jag var,hur länge jag skulle vara där eller när jag skulle få träffa min mamma igen.

Nästa gång skulle det bli värre för både mig och mamma. Jag kommer inte ihåg om det var nåt speicellt som hade hänt eftersom att både jag och mamma skulle flytta till ett behandlingshem ute i Åkers styckebruk i Strängnäs. Men jag antar att både polisen och socialjouren var trötta på mamma. En regning kväll satt vi i en bil på väg ut mot Lida,det var så behandlingshemmet hette. Det va sen höst och jag hade bara hunnit börja i första klass innan vi tvingades flytta. Det var en väldigt jobbig tid för mig. Och det blev inte bättre av att varken jag eller mamma trivdes på Lida. Jag tvingades börja i skolan men snart blev situationen där outhärdlig. Jag blev retad och utfryst,lärarna sket ju i det. Jag satt ju på bahandlingshem med min mamma så jag fick väl liksom skylla mig själv. Varje morgon innan skolbussen kom så grät jag förtvivlat och klamrade mig fast vid mamma. Jag mådde så fruktansvärt dåligt och jag ville bara hem till Flemingsberg igen. Till slut fattade personalen på Lida att jag inte kunde gå kvar i skolan så jag fick vara på ett dagis istället och hjälpa till lite där och det var roligt. Där trivdes jag jätte bra och jag kunde få en chans att må bra igen. Men allt var långt ifrån bra. Mamma kämpade för att få hem oss igen. Hon kontaktade sin advokat. Rent juridiskt så vet jag inte så mycket om vad som hände eller vad som sas. Jag vet bara att mamma var ledsen och det gjorde mig ledsen. Jag försökte vara tapper och ge sken av att jag mådde bra men jag längtade hem. Som tur var så fann jag en nära vän på Lida. En liten kille som jag tyvärr inte minns namnet på. Han satt där med sin mamma också. Vi brukade alltid leka tillsammans. Kommer ihåg att det fanns ett stall en bit längre bort med flera tusen höbalar och där kunde jag och den här killen leka i flera timmar utan att tröttna. En kväll hade vi glömt bort tiden och då var våra mammor ute och letade efter oss.

Bara nån dag efter min 8-årsdag fick vi ett glädjande besked. Vi fick äntligen åka hem! Då hade vi varit på Lida i ca 6 månader. Jag kommer ihåg att jag fick plasttallrikar och nån docka av personalen samma dag som vi skulle åka. Det var den bästa dagen i både min och mammas liv. Tänk att äntligen få komma hem till sitt rum,där allt var välbekant. Hem till mina vänner. Jag vet inte vad mamma tänkte. Hon kanske var rädd för att komma hem. Rädd för att falla tillbaka i allt det gamla. Rädd för att det skulle bli skit av allt igen. Men aldrig att nån hade anat vad alkoholen skulle ha fått för konsekvenser sommaren efter.

Timmarna gick men varken mamma eller Olof syntes till. Mamma hade ringt innan och gråtit och sagt att hon hade gjort illa Olof men eftersom att hon va full och brukar få för sig dom mest konstiga saker på fyllan så viftade vi bara bort det. Vi fortsatte äta och ha trevligt. Till slut blev vi faktiskt oroliga och Stefan ringde ner till sin morfar men ingen svarade. Då tog han sin cykel och cyklade ner för att se hur det stod till. Efter det är allt bara en dimma. Olof var död. Brevid satt mamma med en blodig filékniv. Det mesta jag har skrivit är utifrån förhörsprotokoll och det jag läst i tidningarna. Min mamma hade tagit en annan människas liv. Stefan ringde upp till mormor och grät så mormor och Pernilla åkte ner dit. Jag,Lisa och nån till var kvar hos mormor. Jag kunde inte tro att det va sant. Min mamma var ingen mördare. Hon var ju snäll när hon var nykter och hon skulle väl aldrig göra nåt sånt? Den natten grät jag som jag aldrig gråtit förr. Jag var så förtvivlad. Allt var bara kaos. Det dröjde många timmar innan polisen och rättsmedicinska kom eftersom att vi var långt ifrån storstaden. Ingen av oss sov många timmar.

Dagen efter minns jag inte mycket av. Alla vara ledsna och trötta. Dom pratade i radion om det som hade hänt. Dom hade rubricerat det som vållande till annans död,om jag minns rätt och straffet skulle bli 10 år i fängelse. När jag hörde det bröt jag ihop fullständigt. Va skulle hända med mig om mamma satt i fängelse så länge? Vart skulle jag bo? Det fanns så mycket som jag ville fråga nån om men det var inte rätt tidpunkt. Jag kände mig så ensam med mina tankar och frågor. Mamma häktades den 20 Juni 1998 kl 16.40 för mord alt.dråp.

Mamma satt i häktet i Härnösand i väntan på domstolsbeslutet. Under tiden så hade ju media fått nys om allt och 2-3 gånger så va allt med på Aftonbladets löpsedel och på nyheterna i tv och radio. Än idag så är det ingen som vet säkert vad som hände. Det jag läste i tidningen var att Olof hade försökt tafsa på mamma eller nåt och hon hade bara skyddat sig. I flera månader vara det rättegångar och förhör. Jag trodde aldrig att den här mardrömmen skulle ta slut. Men en dag kom beslutet. Mamma fick 2,5 år för dråp. Rätten ansåg att hon hade handlat i nödvärn så därför sänktes hennes straff. Hon skulle avtjäna sitt straff på Hinsebergs fängelse.

Dom gånger jag hälsade på mamma på Hinseberg var tuffa. Jag grät mest hela tiden och jag tyckte det var så otroligt jobbigt. Jag ville att hon skulle vara som en riktig mamma. En sån mamma som är hemma,jobbar,lagar mat,har ett lugnt liv men framför allt en sån mamma som inte dricker.


Skicka gärna ett mail till mig angående era reaktioner och om min skrivning.
Mailadressen är [email protected].