Rebecca

Det blir bara värre. Har stängt av mina känslor nu. Orkar
inte känna nåt längre. Håller distans till Patrik, lika bra. Orkar
inte bli sårad igen. Orkar inte älska honom längre. Det gör
för ont. Vet inte om det blir bättre me tiden, vet inte om
jag kan tillåta mig att älska honom igen, vet inte om jag
vågar älska honom igen.

Just nu känns allt bara så ensamt och tomt. Han ser inte va
jag lider, han ser inte alla tårar, han ser inte igenom min
skyddande mask. Han ser inte hur han sårar mig. Eller så
ser han allt men inte bryr sig.

En person som verkligen ställt upp för mig dom senaste dagarna
är Jocke. Han har stöttat och uppmuntrat mig, han har fått mig
att le genom alla tårar, han har fått mig att inse att jag inte är
värdelös. Är innerligt glad att han finns kvar i mitt liv som en
mycket god vän.

Jag vill bara att den här mardrömmen snart tar slut, att jag och
Patrik hittar tillbaka till varann igen. Men han verkar inte vilja
rädda vårt förhållande, han verkar inte ens rädd att förlora mig.

Är så trött på alla lögner, varför kan han inte bara säga precis
som det är. Jag vill inte höra det han tror att jag vill höra, jag
vill bara ha sanningen, inget annat. Varför är sanningen så svår
att få fram???? Han säger så mycket till andra om hur han känner
och vad han vill men till mig säger han inte ett ord. Den som verkligen
måste få veta.

Jag vet inte hur jag ska klara mig igenom det här. Skulle behöva min
pojkväns stöd nu, all hans uppmuntran, jag skulle behöva få känna att
han älskar mig. Men jag får absolut ingenting. Ord rör mig inte ryggen,
ord är bara lögner.