Rebecca

Det är inte min mening att låta självisk.....Det är inte min mening att tvinga
honom till nåt och tro mig, jag vill hellre att han ska vilja det lika mycket som
jag men ni måste förstå att jag blir så frustrerad när våra vänner börjar skaffa
barn och börjar bilda familj.....

Är jag så hemsk? Är jag så hemska bara för att jag längtar efter barn? Bara
för att allt det här tar kol på mig? Bara för att jag inte orkar hålla uppe min
"lyckliga" fasad?

Jag kan inte tvinga Patrik till något....även om jag mår skit så kan han inte
göra något....Han gör som han vill och jag accepterar det....jag förstår honom
fullständigt, det gör jag verkligen.....men varför sa han en sak och sen ångrar
sig 5 dagar senare? Har jag ingen rätt att bli ledsen,arg och besviken då?

Börjar inse att jag helt enkelt får vänta me barn tills han vill....det är va ett svårt
beslut men jag har inget annat val.....jag försöker verkligen att må bra och stundtals
kan jag känna mig lycklig men sen tar verkligheten över och så mår jag skit igen...

Försöker att lägga all min tid på skolan men det hindrar mig inte från att tänka och
från att känna....

Måste ta en dag i taget för att hålla mig ovanför ytan