Dom blödande tårarna
Hon satt på köksgolvet, runt omkring henne brann flera ljus.
Hon va vacker som en ängel som satt bakom flammorna.
Hon höll i en halvfull vinflaska som hon bestämde att göra slut på.
Flaskan krossade hon mot golvet och tog upp en glasskärva. Hon synade den noga för att se om den va tillräckligt vass. Ju vassare desto bättre men den här fick duga. Tårarna rann som små bäckar, från dom djupa och tvivlande ögonen. Hon tröck glasskärvan mot sin nakna handled, först lite löst för att känna om det gjorde ont men allt hon kände var den fruktansvärda ensamheten. Hon visste att det skulle va över snart. Snart hade glasskärvan trängt genom hyn. Det blödde lite men hon va inte nöjd. Hon pressade lite till, fick flera djupa sår. Hon såg blodet rinna ner för hennes händer och hon hörde hur blodet droppade ner på golvet. Dropp...dropp...dropp. Tystnaden va så påträngande att hennes andetag hördes och blev till ett eko. Hennes tårar blandades med blodet. Hennes tårar blödde och bildade en pöl på golvet. Hon log, kände sig fri. Nu va det över.
På morgonen hittade pojkvännen sin flickvän. Hon låg livlös, omringad av små flammor från ljusen som snart skulle dö ut. Aldrig förr hade han sett sin flickvän så vacker, så fridfull. Han visste att hon var fri nu.
Han böjde sig ner och gav henne en sista kyss.
Han log milt mot henne medan tårarna rann.
Nu var hon lycklig medan han satt fast i ensamheten. Han såg på henne en lång stund och hon log mot honom.
Han kommer alltid minnas leendet som hon hade när änglarna hämtade hem henne.
Den här skrev jag för ett par år sen. Då mycket av mina tankar handlade om döden
och ensamheten. Den är inte bra men jag gillar den.
Hon va vacker som en ängel som satt bakom flammorna.
Hon höll i en halvfull vinflaska som hon bestämde att göra slut på.
Flaskan krossade hon mot golvet och tog upp en glasskärva. Hon synade den noga för att se om den va tillräckligt vass. Ju vassare desto bättre men den här fick duga. Tårarna rann som små bäckar, från dom djupa och tvivlande ögonen. Hon tröck glasskärvan mot sin nakna handled, först lite löst för att känna om det gjorde ont men allt hon kände var den fruktansvärda ensamheten. Hon visste att det skulle va över snart. Snart hade glasskärvan trängt genom hyn. Det blödde lite men hon va inte nöjd. Hon pressade lite till, fick flera djupa sår. Hon såg blodet rinna ner för hennes händer och hon hörde hur blodet droppade ner på golvet. Dropp...dropp...dropp. Tystnaden va så påträngande att hennes andetag hördes och blev till ett eko. Hennes tårar blandades med blodet. Hennes tårar blödde och bildade en pöl på golvet. Hon log, kände sig fri. Nu va det över.
På morgonen hittade pojkvännen sin flickvän. Hon låg livlös, omringad av små flammor från ljusen som snart skulle dö ut. Aldrig förr hade han sett sin flickvän så vacker, så fridfull. Han visste att hon var fri nu.
Han böjde sig ner och gav henne en sista kyss.
Han log milt mot henne medan tårarna rann.
Nu var hon lycklig medan han satt fast i ensamheten. Han såg på henne en lång stund och hon log mot honom.
Han kommer alltid minnas leendet som hon hade när änglarna hämtade hem henne.
Den här skrev jag för ett par år sen. Då mycket av mina tankar handlade om döden
och ensamheten. Den är inte bra men jag gillar den.
Kommentarer
Trackback
