Rebecca

I try so hard, maybe I try too hard?

Vill bara att han ska se mig, att han ska lägga märke till mig. Fast
jag vet att det inte handlar om det. Jag vill bara att han ska älska
mig, vill vara säker på hans känslor. Men sen den dagen kan jag
inte bara lita på honom när han säger dom tre små orden. Hur vet
jag att han vill vara me mig, hur vet jag att han älskar mig, hur vet
jag nånting?

Är jag kanske bara ett substitut för nån annan, för nån han inte kan
få? Är han bara tillsammans me mig för samma orsak som jag är
tillsammans me honom? Vi är för rädda att göra slut, vi är för rädda
för vad ett slut kan innebära. Blir vi lyckligare utan varann eller mår
vi bara ännu sämre när vi inte är tillsammans?

Jag förlåter så lätt men ett svek kan jag aldrig glömma.

Jag älskar honom så mycket men det finns så mycket svek i vårt
förhållande. Jag försöker lita på honom men allt är för infekterat.
Jag är för skadad, jag kommer aldrig kunnas läkas helt.

Alla säger att kärleken är det underbaraste som finns, att kärleken
är värt att vänta på hela livet. Dom som säger det har uppenbarligen
aldrig träffat på kärleken. 

För mig betyder kärleken bara smärta och svek. Spelar ingen roll om
jag haft bra stunder med kärleken också, det är bara det som gör ont 
som man minns bäst. Man minns alla svek,alla tårar,alla hårda ont, alla
tankar man haft, precis allt det smärtsamma minns man. 

Det är så mycket svårare att komma ihåg det positiva me kärleken. 
Men allt är relativt, kärleken också. Det jag kan tycka är negativt me
kärleken kan någon annan tycka är positivt. Det beror på va man har
haft för erfarenheter, det beror på om man lärt sig av sina misstag. 

Jag vet inte jag någonsin kommer älska kärleken igen, längta efter den.
I don't think so. Hatet för kärleken har funnits inom mig så länge nu, i
flera år. Jag gillar det inte men jag har lärt mig leva me det.